.

Ingen bra dag idag!

Jag håller på med rör  på jobbet och hade tänkt hinna med iaf 6 idag, slå mitt rekord på 5st. Jag ville att högen skulle ha minskat tills dansken kommer tillbaka imån..Han har nämligen antytt att han tycker jag är långsam, FEL! Jag är bara noggrann! =) Men men..det gick käpprätt åt helvete!
Ungefär 13.00 ska jag med travers lyfta ner röret från svarven till en kärra som väntar på golvet, det ska tilläggas att rören nog väger några 100 kilo, om inte mer, och är säkert tre meter långa. Inga lättviktare med andra ord! Jag lyfter med stropp och det är självklart att stroppen måste va på mitten av röret, jag vet! Jag kanske inte spänner fast perfekt men inget utöver d vanliga och börjar färden ner mot kärran. För att få den i rätt riktning försöker jag med handen vrida och dra i röret, d är inte lätt med en travers som man med handkraft drar fram och tillbaka..Jag pysslar och knåpar men röret vrider sig som en mask..den får lite sving och helt plötsligt plötsligt smäller till...Aj som saaaatan!!! Tänker jag och förstår att jag klämt handen. Röret har med ondskefull fart mosat min hand mot den stenhårda väggen bakom mig! Det krullar sig i ögonfransarna av smärta men eftersom jag har bamseröret hängandes i luften biter jag ihop och fortsätter..Man vill ju självklart inte att nån ska se att man klantat till det! Det tar säkert 3-4 minuter innan röret är på plats på kärran och jag kan ta av handsken och inspektera skadan.
Långfingret och knogen ovan ser lite röd och svullen ut men ingen större katastrof tänker jag, men går förstås till Louise för att få medömkan..Det får jag självklart, även Johanne visar sin sympati. Men varken jag eller någon annan anser till en början att skadan är värd att rapportera eller söka läkarvård för och jag bestämmer mig för att slöa fram till halv 2-kaffet, det hinner säkert läka tills dess..Inte heller gubbarna förstår allvaret i situationen och jag får till och med skämtsamma kommentarer om överkänslighet och latmasken när jag förklarar att jag nog inte kan göra så mycket mer idag och tänker gå hem redan 14, en timme tidigare. Men inte hinner det gå över under rasten, nej nej..Fingret pulserar som besatt och blir bara större och större och både krokigare och hårdare..När fingret börjar se värre ut och smärtan inte avtar börjar mina kollegor trycka på att jag iaf ska gå till företagssköterskan eller akuten för att dokumentera skadan, utifall att. Jag tvekar och slingrar mig, känner mig hypokondrisk och anser att akuten är till för akut döende människor och inte klantarslen. Efter övertalan byter jag om och åker till sjukhuset ( företagssköterskan va i gällivare ) men inte akuten utan går till vårdcentralen, får tid direkt och efter lite klämmande, röntgande och mumlande blir jag slutligen skickad till akuten. En ung trevligt sjuksköterska kommer in och förklarar att hon måste ta blodtryck innan dom gipsar. VA? utbrister jag, är det nåt fel på fingret? Hon hämtar en läkare som förklarar att ben i fingret är krossat och av, det måste gipsas och kommer ta minst en månad innan det läker. Helt sjukt! Jag som trodde d kanske på sin höjd va en spricka, PÅ SIN HÖJD! Men icke...Fast måste erkänna att jag började fundera om nåt va galet när fingret blev stort som en golfboll, krokigt och alldeles blått. Även knogen var missbildad och handen helt oanvändbar. Dessa tecken till trots ville jag ju inte erkänna min oro  för mina arbetskamrater, ytterst pinsamt om det sen inte hade varit nåt fel alls! Men det är det ju!

Så nu sitter jag här med gips och måste skriva med en hand, oerhört påfrestande! Fick sjukintyg fram till 1.a december men ber till Gud eller nån att jag kan jobba innan dess, blir ju galen här på soffan!
Förväntar mig även stor respekt av gubbarna imån för mitt iskalla beteende. Jag gav inte ifrån mig ett ljud vid smällen, jag skrattade, skämtade, drack kaffe och försökte iaf jobba med ett krossat finger! Det tycker jag är en prestation bara en sann hårding kan åstadkomma! Haha =)

Aj!